Intervju med modedesignern Paul Smith. Gjord i London 2006 och tidigare publicerad i Plaza Magazines svenska och internationella utgåva. Av John Mellkvist.

Egentligen ville han bli tävlingscyklist men drömmen gick i kras i samband med en cykelolycka som 17-åring. Under sjukhustiden som följde fick han nya vänner och smak för modevärlden. Tur var väl det. I dag bärs hans kläder av allt från rockstjärnor till världspolitiker. Paul Smith bjöd över John Mellkvist till London för ett samtal över en randig kopp afternoon tea.

Prylar, prylar och åter prylar är vad jag ser när jag korsar tröskeln till Paul Smiths berömda arbetsrum på Kean Street, London. Mina ögon far från mjuka kaniner, skateboards, affischer, böcker och hjälmar i roliga färger, till bowlingkäglor utformade som 1900-talets mest kända politiker. Dagligen får Paul olika föremål skickade till sig från anonyma välgörare som vill uppmuntra hans förkärlek för udda ting. Saker som när som helst och utan vidare kan dyka upp på ett kavajfoder, en tröja eller insidan av en sko.

Den fabrikslika kontorslokalen har med hjälp av tiden och alla saker fått en närmast museal karaktär och får enligt Paul hans gäster att känna sig mer avspända. Det tycks fungera även på mig inför mitt första möte med Mr Smith. Hans kläder lärde jag dock känna någon gång i slutet av 1980-talet när de första plaggen nådde svensk mark och NK i Stockholm. Jag minns att kläderna på håll inte såg så speciella ut. Men vid en närmare titt utmärkte sig ett detaljarbete och en subtil humor som då liksom nu är Smiths absoluta kännetecken. Jag fastnade för en marinblå piquettröja med lång ärm. Bröstet pryddes av en jämn rad tävlingscykeldräkter omsorgsfullt broderade i vackra färger. Först när jag kom hem upptäckte jag en annan pikant detalj. Knapparna i halsen var utformade som små stekta ägg i emalj.

Att bära Paul Smith fyller dig med den befriande känslan av att vara välklädd utan att ta dig själv på så stort allvar. Det är aldrig fråga om ”här kommer jag, titta på mig”; snarare klassisk elegans med små lätt excentriska detaljer som ger sig till känna först efter en stunds bekantskap och som stjäl uppmärksamhet på ett betydligt mer sofistikerat sätt än det högljudda.

I 30 års tid nu har han praktiserat sitt ”Classic with a Twist” och 1994 blev han adlad för sina insatser. Men hela tiden har han envist hållit tillbaka sin person och haft en klädsam distans till sin egen förträfflighet som designer. Storheten ligger nämligen enligt honom själv någon annanstans. Så när vi slår oss ner vid ett stort blankt träbord och jag frågar honom vilken som varit hans största inspirationskälla genom tiderna svarar han utan att fundera en sekund.

– Min fru, Pauline.

Pauline Denyer och Paul Smith har varit ett par sedan ungdomen. I dag är Pauline konstnär på heltid, men i botten är hon utbildad modedesigner och var den som ritade Pauls första kollektioner när det begav sig. När hon redan som ung undervisade mode vid en av landets konstskolor såg hon till att Paul fick gå på de stora modehusens visningar, vilka på den tiden var tämligen slutna tillställningar. Hon har med åren lärt Paul allt han i dag vet om proportioner, sömnad och snitt.

Paul Smith är alltså inte kursettan från art college som alltid vetat hur hans framgångssaga kommer sluta. Paul Smith är butiksbiträdet och den eviga entusiasten som råkar ha lyckats, som är tacksam över att ha lyckats och som oförtrutet fortsätter att lyckas.
Vi småpratar lite och kommer in på hans bok You can find inspiration in everything (and if you can’t, look again). Det är en ganska ovanlig bok, sett till både form och upplaga. Boken innehåller elva olika papperskvaliteter och gavs ut med 35 olika omslag. Enligt Paul själv är det en mycket ärlig bok och inte så full av skryt som många av de andra modeskaparnas kaffebordslektyr. Precis som kontoret är hans bok ett elegant kaos innehållande fotografier från Pauls barndom (hans far var duktig amatörfotograf), hans olika butiker och otaliga resor. Där finns även ett flertal intervjuer varav en utförd av hjärnforskaren (!) Semir Zeki, samt ett föredrag Paul brukar hålla när han gästföreläser.

Om jag skulle slänga ut hela min garderob och bygga upp den från grunden, vad skulle jag satsa på i första hand?
– Du kommer alltid att behöva ett par bra blå jeans, en enkel vit skjorta, en marinblå kostym och ett par välgjorda klassiska skor som håller länge.
Paul tycker själv att han klär sig ganska tråkigt. Det blir kostym så gott som varje dag, eller i alla fall kavaj och jeans. Han säger att det beror på att han har så många kostymer, något jag inte betvivlar.

ETT VARUMÄRKE BYGGT AV SLUMPEN

Redan vid ankomsten till hotellet, det nyöppnade Soho Hotel, noterar jag vid incheckningen att portierens grå kostym har en lila söm runt ett av knapphålen på kavajärmen. Han bekräftar senare att det är just Paul Smith som ekiperar hotellets personal. Tänk, en så liten och på papperet så negligerbar detalj och ändå går den inte obemärkt förbi. Att våga arbeta så är ganska otypiskt för stora modeföretag men typiskt för Paul Smith.

Få varumärken är tydliga på ett så otydligt sätt som Paul Smith. Han avskyr dock att tänka på sig själv som ett varumärke. Detta även om han sedan länge är väl medveten om att det förhåller sig så. Paul talar hellre om vikten av personlighet och att vara annorlunda. När jag säger att jag tycker Paul Smith är ett av modebranschens tydligast profilerade företag börjar han genast att skruva på sig. Han skrattar, kvider, tar sig för pannan och spelar sedan upp en liten miniteaterföreställning inför diktafonen. Med desperat röst ropar han på hjälp samtidigt som han med fingrarna på bordskivan illustrerar springande steg när han rymmer från mötet. Det är tydligt att det kallhamrade varumärkesperspektivet inte är den synvinkel från vilken han helst blickar på sitt företag, även om han, som den gentleman han är, mildrar det hela med ännu ett medryckande skratt.

Vad jag menar när jag säger tydligt profilerad är inte bara det grafiska språket utan även stämningen och själen i plaggen som alltid finns där, den berömda ”twisten”.
– Du har rätt i det du säger. Det enda som du möjligen har fel i är det faktum att det sätt på vilket vi byggt upp vårt varumärke egentligen är fullständigt naivt och omedvetet. Vad du ser i Paul Smith i dag är något som utvecklats helt naturligt och av en slump egentligen. I motsats till många företag som sitter ned med sin marknadsdirektör och allt det där. Vi har inga sådana möten men jag är naturligtvis glad om vi ändå upplevs som ett tydligt varumärke.

Är Paul Smith-logotypen förresten gjord efter din riktiga namnteckning?
– Nej, men jag kan rita en åt dig om du vill, säger Paul, och skrattar. Det var en god vän som gjorde den åt mig. Anledningen till att den ser ut som den gör är att när jag började i en pytteliten butik i Nottingham 1970, var trenden att döpa butikerna till ovanliga namn. Själv jobbade jag i en butik i sex år som hette Bird Cage. När jag sedan döpte min egen första butik till Paul Smith visste folk vad det handlade om eftersom jag var känd från den förra affären. Den handritade stilen kommer den sig av att alla skulle ha så trendiga logotyper och då tänkte jag att genom att använda en handritad logotyp skulle jag gå mot trenden.

Hur uppstod det randiga mönster som i dag är ditt kanske främsta kännetecken?
– När jag gjorde mina första kollektioner fanns bara klassiskt randiga mönster att köpa. Och även om jag hade velat specialtillverka tyger var min dåtida produktion inte i närheten av minimikvantiteterna som krävdes. Min metod fick gå ut på att använda enkla ränder och istället hitta på något med kläderna, till exempel använda mig av ovanliga knappar, olikfärgade knapphål eller blanda två olika ränder. När mitt företag gick framåt, i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, kunde jag nå de kvantiteter som krävdes för att ta fram egna tyger. Då tänkte jag att om jag nu använt ränder i så många år, varför inte ta fram den ultimata randen.
Mönstret vi tog fram hade hela 28 färger men blev till sist 14. Från början var det bara tänkt för en säsong men alla tyckte så mycket om det så vi kunde inte sluta använda det.

Skulle du säga att folk blivit mer eller mindre intressserade av märkeskläder?
– Jag skulle önska att den yngre generationen vore mindre intresserad, men tyvärr har nog många fortfarande det intresset. Helt enkelt för att vi numera bombarderas med reklam för en massa saker, och jag tror det blir svårt många gånger att stå emot grupptrycket. Bland unga människor finns ofta ett stort tryck för att till exempel ha en iPod, köra en viss bil, ha ett visst kreditkort eller ett visst klädmärke. Därför måste du vara ganska modig för att förbli en individ nu för tiden.

Jag läste en gång att er premiärminister, Tony Blair bär dina kläder. Stämmer det?
– Ja, det stämmer. Men vi specialtillverkar inga kläder åt honom utan han köper dem direkt från butiken. En av mina medarbetare tar med sig ett urval ner till Downing Street. Han köper faktiskt ganska mycket av oss – för han köper – vi ger inte bort kläder av den enkla anledningen att har du en gång börjat med det blir det svårt att sätta en gräns.

Jag tog upp det för att jag tycker att våra egna svenska politiker i allmänhet klär sig så tråkigt, även om det blivit lite bättre de senaste åren.
– (Skratt) Jag blev självfallet glad över att han valt Paul Smith, och även om det kan vara en het potatis att förknippas med politiker så hade jag blivit förbannad om han inte valt mina kläder. Det roliga med Paul Smith är att vi säljer till en så bred grupp människor. Det är studenter, rockstjärnor, skådespelare, politiker och bankdiriktörer. En härlig blandning.

Jag fastnar vid Mr Blair. Jag blev glad när jag läste det för att det signalerade att det var okej att släppa in en gnutta humor i politiken.
– Just det. Jag vet inte om den nådde pressen i Sverige men du har kanske ändå hört talas om skjortan som för en tid sedan gav mig lite problem. Du vet, jag brukar ofta ha lite visuella spratt för mig på mina kläder. Vid ett tillfälle behövde Tony Blair lite grejor – han ville mest ha enkla vita och blå skjortor – så vi skickade över lite kläder. Tyvärr var en av mina medarbetere lite ouppmärksam och såg inte att en av skjortorna hade en naken kvinna tryckt på insidan av manschetten. När pressen fick reda på det fick jag läsa att ”Brittiske Premiärministern talar om allvarliga saker med Jacques Chirac och så har han en pinuppa på skjortan”.

Paul Smith är fortfarande ett oberoende företag och ägs inte av någon multinationell modejätte, vilket många av dina konkurrenter gör. Hur hade det uppköpta Paul Smith sett ut i dag?
– Jag tror vi skulle ha en betydligt större distribution och vi skulle vara tillgängliga i många fler länder. Vi skulle ha en lägre image och Paul Smith-logotypen skulle antagligen missbrukas. Det skulle ekonomiskt sett vara ett framgångsrikt företag, troligen dubbelt så stort som i dag, men däremot inte något att vara så stolt över.

VILL FÖRBLI OBEROENDE

Paul Smith är i grunden något genuint brittiskt. Men enligt Paul är det inte själva utseendet som utgör det brittiska även om de urtypiska plaggen så som duffeln, parkan och den marinblå treknäppta kostymen alltid funnits där. Han menar att om turistens bild av England är Prins Charles och Camilla, en kopp te eller Buckingham Palace så handlar Paul Smiths ”true britishness” mer om kärlek till traditioner och gott hantverk blandat med humor. Pärlprydda damväskor som handtillverkas i Sydafrika tillåts just därför att se genuint afrikanska ut. Jag får bilden av ett företag med självförtroende, en pragmatisk syn på sin utveckling och en okuvlig vilja att ständigt hitta nya uttryck. För hos Paul Smith bejakar man hellre än låter några i förväg satta gränser hindra en bra idé.

Jag tror det var Ralph Lauren som en gång sade att ”det enda jag inte gör är bilar och skokartonger”. Mångsidig som du är, vad är det du inte gör?
– (Skrattar) Faktum är att vi kunde gjort betydligt mer grejor. Vi får många förfrågningar och tackar nej till en hel del. I morse tackade jag till exempel nej till att göra en whiskyflaska och jag tackade också nej till att göra en telefon. I förra veckan tackade jag nej till att göra ett antal inredningsföremål, tallrikar och ljusstakar.

Är det något som du velat ge dig in i, men som du inte ännu lyckats med?
– Nej, faktiskt inte. Jag är väldigt tillfreds.

Okej, vad är det senaste större steget som företaget Paul Smith tagit?
– Ett av de största stegen är faktiskt att förbli oberoende eftersom vi jagats av folk som velat köpa upp oss. Och ett annat är att fortsätta att öppna butiker, något som är väldigt dyrt.

Vad är viktigast att tänka på för den som vill lyckas i modebranschen i dag?
– Tja, det beror så klart på vilken roll du har. Men om du är designer räcker det inte att bara vara designer. Du måste vara rejält insatt i vad som händer inom både marknadsföring, reklam, foto, grafisk design och make up. Sorgligt nog är kläderna bara en liten del av branschen. När jag började som designer formgav jag direkt ur huvud och hjärta och hoppades sedan att någon skulle gilla det jag gjorde.

EN OKEJ DESIGNER OCH EN OKEJ AFFÄRSMAN

Paul berättar att han har 20 designers i våningen under oss. Företaget kommer ut med 13 kollektioner två gånger om året. För varje kollektion sätter Paul igång processen genom att sätta sig med sina assistenter och dra upp riktlinjerna för vad de kallar ”Main Line Men” eller ”Main Line Women”.
– Det här är bara ett exempel men jag kan förklara för dem att jag tänkt på rysk konstruktivism och på de abstrakta och enkla grafiska uttryck som kännetecknar den rörelsen inom konsten. Jag ber dem att överföra det i exempelvis vårt tryckta material och vårt stickade sortiment. Och när vi kommer till färger så använde ju konstruktivister mycket svart, rött och gult, så då föreslår jag att vi använder just dessa. Ungefär så kan det gå till. Jag fattar också beslut kring saker som smal silhuett eller bred silhuett, om tygerna ska ha mycket struktur eller vara släta.

Vad får dig att fatta besluten kring exempelvis silhuetten?
– Det kommer spontant direkt ur huvudet. Det handlar om att verkligen tro på sina tankar.

Tider förändras. Om du startade din verksamhet i dag, tror du att du att du skulle klara av att vara framgångsrik under lika lång tid som du varit nu?
– Jag tror nog att just jag skulle klara det. Oavsett vilken tidpunkt jag gav mig in på marknaden så skulle jag alltid ha fötterna på jorden och eftersom jag har en bakgrund som butiksbiträde är jag alltid på det klara med vem som betalar min lön. Att prata med dig som jag gör nu till exempel är både trevligt och viktigt för mig, men också bara en del av processen. Precis som modevisningar är en del och design är en annan.

Du är inte formellt utbildad till designer, som du nämnde tidigare. Kan det ligga en styrka i det?
– I mitt fall tror jag det finns en styrka där, vilket inte är fallet för alla. Du kanske till och med läst detta förut, men jag tror jag är en okej designer och en okej affärsman men inte exceptionellt bra på något. Och jag tror faktiskt inte att jag är överdrivet blygsam när jag säger det.

När man som du sätter sin personliga prägel väldigt djupt ner i ett företags själ löper man alltid en risk att göra sig oersättlig. Har du tänkt dessa tankar?
– Ja, det är ett stort problem och jag har tänkt på det men inte löst det än. Det här är något som jag verkligen måste ta itu med någon gång under nästa tioårsperiod. En av de verkliga svagheterna hos Paul Smith är just det faktum att företaget blir så beroende av min person. Åtminstone när det kommer till designaspekterna och frontperspektivet med intervjuer och så.

Utbildar du din personal att förstå själen i ditt företag?
– Jag tror de flesta i företaget långsamt ärver själen och för den vidare. Om chefen är artig och öppnar dörren, plockar upp skräp från golvet eller har lätt för att prata med sina anställda, blir det svårt att vara arrogant eller över huvud taget agera annorlunda.

Du är ju känd för din förmåga att finna inspiration överallt. Har du någon gång inspirerats av något från Sverige?
– Jag har till att börja med varit i Sverige. Och sedan har jag en mycket bra svensk kille som arbetar hos mig, en av våra nyckelpersoner faktiskt. Han är från Stockholm. Jag älskar svensk keramik, och likaså det där tygföretaget ni har…Tenn, heter det så?

Svenskt Tenn.
– Ja, det är underbart. Jag kan inte säga specifikt att det har influerat mig men jag tycker mycket om tygerna där.

Paul har nu hunnit få besök från New York och jag kan se hur det börjar läggas patients med tygprover i rummet intill. Han ursäktar sig ett par minuter, går in och hälsar och sätter igång mötet för att sedan komma ut igen. ”Follow me”, säger han, och älgar ner för trapporna. Varken steglängd eller takt är det något fel på. Han vill absolut att vi ska hälsa på alla medarbetare på våningen under, samt se deras showroom.

Att kliva in i rum efter rum fyllda av Paul Smith-kläder är som att komma in i en bästa sortens godisbutik, där det tycks finnas något för alla. Kanske har det att göra med Pauls osnobbiga förhållande till inspirationsällor. Det tål i alla fall att testas. Så innan vi skiljs åt sliter jag upp en påse Twist ur min väska. Tyvärr har påsen fått ett nytt utseende och förlorat lite av sin forna visuella tyngd. Men jag vill att Paul skall ha en i alla fall. Om inte annat känns namnet rätt. När jag räcker över påsen skiner han upp och börjar genast att syna innehållet genom plasten.
– Oh, that looks like Mars, doesn’t it?

Och vem vet. Kanske kan vi någon gång i framtiden få se ett kavajfoder med svensk konfekt på.

John Mellkvist